Gatukonst i Lagos, Portugal

Dessa konstverk har någon målat på en vägg på en gata i staden Lagos. I Portugal är gatukonsten utbredd och mångsidig. Porträtten av de tre personerna är magnifika och spännande. I Lissabon finns allt från storslagna muralmålningar till graffitti eller enklare verk som skapats av impuls, kan man tänka sig. Konstnärerna bjuder på sin konst till var och en som släntrar ner längs gatan. Stadsbilden blir levande – det mänskliga uttryckt rakt ut bland folket och ofta på alldeles eget initiativ tycks det.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Gatukonst i Lagos, Portugal

Orfeusfigurer som guantanamokombattanter

Emellanåt används offentliga skulpturer för att fälla politiska kommentarer eller ge uppmaningar, som i fallet med Carl Milles Orfeusgrupp utanför Konserthuset på Hötorget. När Barack Obama var på statsbesök i Stockholm i september 2013 hade någon passat på att täcka statyns huvuden med orangea huvor. En vink om att Obama inte stängt ner Guantanamolägret på Kuba trots löftet när han tillträdde som president.

Foto: Marcelo Zuleta

Min man Marcelo gick förbi skulp-turen och tog bilden. Han tänkte också på att en av huvorna blåst av en bit och gav intrycket av att en av figurerna i skulpturen höll på att ta av sig den. Det blev ytterligare en dimension av betydelsen i den politiskt syftande installationen med de orangea huvorna. Att huvorna inte plockats ner är ett uttryck för yttrandefrihetens betydelse och möjligheten för medborgare att interagera i debatter om t.ex. mänskliga rättigheter.

Människor använder offentliga konstverk till det de själva vill kommunicera. I fallet med Milles staty är själva konstverket inte av betydelse för budskapet utan bara ett medel för att framföra det.

Gunilla Zand Zuleta

Publicerat i Konst, Okategoriserade, Politik, Samhällsfrågor | Kommentarer inaktiverade för Orfeusfigurer som guantanamokombattanter

Lina Lundstedt – utmanande och begåvad 3D-animatör och konstnär

I Lina Lundstedts verk finns en fascinerande kombination av utmanande trots och hypergullighet. Unga kvinnor poserar uttråkat i oansenliga trosor och med små ilskna husdjur. Ibland gestaltas udda fantasifigurer med attityd. Lina Lundstedt behärskar flera olika tekniker och genrer. Tvådimensionella tavlor gjorda i akryl att hänga på väggen och tredimensionella digitala bilder och filmer. Lundstedt har jobbat för Polygon Pictures i Tokyo, Japan. TV-produktionen ’Lost in oz’ som hon varit med och producerat fick en Emmy i kategorin ”Outstanding Childrens Animated Program”.

Slaktarfru av Lina Lundstedt

Känslan i Linas bilder är mångbottnad. Bryderi, motvilja, ömhet, humor, äckel, skönhet…allt  ryms i ett och samma konstverk. Mediet påverkar förstås – de animerade filmer Lina Lundstedt visar på sin webbsida  är mer barnvänliga. Men många gånger är tilltalet en  lek med ambivalensen mellan oskuld och ilska, äckel eller tomhet. Betraktaren är aldrig oberörd.

Gunilla Zuleta

Se animationer av Lina Lundstedt på vimeo.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Lina Lundstedt – utmanande och begåvad 3D-animatör och konstnär

Konst i stor och liten stad

Foto: Lars Epstein

Muralmålningen på gamla Televerkets gavel vid Fiskargatan i Stockholm fick stor uppmärksamhet när den målades av konstnärsduon Osgemeos;  Otávio och Gustavo Pandolfo från Sao Paulo, i juni i år. Många kom och tittade på när bröderna målade sitt verk från en lyftkran.

Verket är beställt av Stockholm konst – Stockholms stad och ska finnas kvar i fem år. Hittills har inte någon folkstorm rasat emot verket men en av de som bor i huset alldeles mittemot lär ha polisanmält det, enligt en granne.[1]  Muralmålningen får sägas pryda sin

Verity av Damien Hirst

plats väl nära Mosebacke och med den vida utsikten utöver Stockholms inlopp. Det är fullt av olika detaljer: små personer som sitter eller står här och där, en man inuti en väska och en liggande apa alldeles under. Den som jag uppskattar mest är nog den lille mannens knipande tår runt en gammal T-banevagn. Stockholms stad har ändrat sin nolltoleranspolicy ifråga om grafitti och bland annat satt upp ett plank i Tanto där det är fritt att måla. Muralmålningar dyker upp lite här och där.

Att offentlig konst har lättare i en storstadmiljö än i småorter är nog inte en alltför djärv hypotes. 2013 var jag med vänner i Devon i västra England och vi kom till Ilfracombe där den fantastiska Verity av Damian Hirst har rests i den lilla hamnen. Skulpturen är uppseende-väckande; både enormt hög och mycket udda med den halvflådda gravida kvinnan som höjer sitt svärd mot skyn.

Verity (sanning på italienska ) har väckt många starka känslor i Ilfracombe, en liten ort med bara drygt 11 000 invånare. Några har uttryckt att Damien Hirst fått sin vilja igenom bara för att han är en så omsusad konstnär. Verity står på piren där tidvattnet forsar in två gånger om dygnet till år 2022, enligt avtalet mellan Hirst och kommunen. ’Folk håller sakta på att vänja sig vid henne’ stod det i guideboken vi läste.

Man kan fundera på om det är den ’öppna’ gravida magen där ett barn med sin navelsträng syns, som gör verket mer känsloladdat än de vanligen påklädda herrstatyerna med vapen i hand.

Gunilla Zand Zuleta

[1] D.N Sthlm, 2017-06-12, Lars Epstein

Publicerat i Konst, Samhällsfrågor | Kommentarer inaktiverade för Konst i stor och liten stad

Auseklis Baušķenieks – Fantasmer, drömmar och humor

I förra veckan besökte vi Rigas Nationalmuseum för konst. Verken på muséet visar en bredd av både klassisk och modern/ samtida konst. Vi fick en god inblick i Lettlands 1900-talskonst och hur sovjetmakten påverkat lettiska konstnärer både under och efter sovjettiden.

En av de mest färgstarka (!) konstnärerna med en slags blandning av impressionism och naivism i sina tavlor är Auseklis Baušķenieks (1910-2005). Hans verk Floden fascinerade oss.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Auseklis Baušķenieks – Fantasmer, drömmar och humor

Familjen av Allan Runefeldt

Den stirrande familjen som Allan Runefelt skapade efter beställning från Tekniska nämndhuset 1978, satt till år 2003 på Familjebostäders tegelfasad i hörnet Flemminggatatn/ St. Eriksgatan. Ansiktenas tomma stirrande ut i den trafikerade korsningen gav ett dubbelt intryck av trygghet och förbluffad aningslöshet.

Skulpturen som är sammansvetsad av 21 kvm kopparplåt, har karaktären av kärnfamilj,  och ger ett intryck av sårbarhet. Enligt Kerstin Vinterhed i D.N 1979, intresserar sig Runefeldt för barnets övergivenhet, att barnet helt enkelt är utelämnat till sina föräldrar. Men inte bara barnen, föräldrarna kan också ses som utelämnade i sin ansvarsroll. Hur ska en familj hållas samman i någon slags harmoni om föräldrarna är sjuka, olyckliga eller fattiga?

Skulpturen sitter nu i Gubbängens centrum och Familjebostäder fick maka på sig för Västermalmsgallerian och har nu kontor i Farsta och Rinkeby.

Publicerat i Konst, Samhällsfrågor | Kommentarer inaktiverade för Familjen av Allan Runefeldt